erikalamami

Idag var jag hemma med barnen då Dawel har fått vattkoppor, förskolan sa att vi får lämna honom då dom redan har smittade barn men känns så fel stackarn tycker det kliar så. 

När Chiro slutade jobbet mötte vi honom så åkte vi till Aylin, väl där fick jag sån jobbig känsla ville bara gräva upp henne och hålla om henne. 

 

Vad är era bästa tips på vattkoppor förutom 

en spray,potatismjöl,dusch/bada? 

Just nu funkar de vi gör men man vet aldrig om Thiago kanske får det jobbigare än Dawel. 

 

Igår la jag inte upp något då de inte fanns någon ork. Skulle fixa mina naglar för att göra något för mig själv men ångesten tog över och jag var hemma tills att barnen skulle hämtas, sedan åkte vi och åt och sen hälsade vi på hos Aylin. 

 

Jag säger ofta att vi hälsar på Aylin och inte kyrkogården då det känns väldigt jobbigt tanken på att hon ligger där. 

 

Idag lämnade jag barnen sen åkte jag till Chiros jobb för att lämna lite huvudvärkstabletter, den bussresan var väldigt ångestfylld men jag klarade mig fram och tillbaka helt ensam utan en panikattack och det var väldigt skönt. Gick hem och gjorde sushi till mig, idag är ångesten inte sådär okontrollbar som den var igår så det är väldigt skönt. 

Jag är fortsatt sjukskriven och Chiro är sjukskriven 50%. 

 

Just nu går jag igenom en period där jag tycket det är sjukt jobbigt att se andra gravida. Jag är extremt lycklig för alla vänner och bekanta som är gravida men det är så sjukt jobbigt psykiskt för jag bara tänker på att hon snart skulle vara beräknad. Så är längtan efter en regnbågsbebis så stor just nu men samtidigt vill jag/vi inte stressa med något. 

 

Sitter just nu hos Aylin och tar det lugnt, jag har dom senaste dagarna fått panikångest och det kommer helt oförberett. Jag kämpar varje dag med ångesten och frågorna varför det just hände oss, varför fick inte våran lilla flicka stanna med oss? Hur kunde Min kropp svika mig så, hon var inte sjuk hon var fullt frisk. Det är frågor jag aldrig kommer kunna släppa.. 

 

många tycker jag är stark som skriver och helt ärligt så hjälper det mig att vara helt öppen med allt som hände och hur jag mår. 

Kan även säga att jag är sjuk besviken på väldigt många som brydde sig första veckan men nu inte hör av sig eller hälsar på oss eller Aylin. 

jag vet att jag inte ska tänka på dom men inte lätt att släppa allt.. 

 

Jag öppnade upp denna bloggen för att skriva av mig då jag vet att det hjälper min ångest och Min sorgeprocess. 

Vi förlorade våran älskade dotter den 26 November 2018 hon föddes den 22 November 2018, det är även min födelsedag. 

 

Men allt började den 21 November jag minns den eftermiddagen, jag hämtade barnen på förskolan och kände lite värkar men tänkte inte mer på de. Vi kom hem och åt middag och sen duscha jag barnen som blev smutsiga jag kände att jag hade ont men det hade jag haft förut. Nattade barnen och satte mig i soffan för att ringa Chiro då han slutade vid 9 på kvällen, han var påväg hem och jag kände att det gjorde ont så gick på toa men det blev bara värre så kom han hem och jag fick extremt ont så han hämtade värmekudden och frågade om vi måste åka in, men jag sa jag ska vila lite så ser vi mitt i allt vaknar Dawel så Chiro lägger honom i våran säng och han somnar med honom. Jag ligger i soffan och känner smärtan lugna sig lite så jag går in till sängen och lägger mig, där känner jag hur jag blir blöt och tänker nu har mitt vatten gått så jag ställer mig i panik och försöker vara tyst och väcker Chiro, när vi tittar ser vi att det är blod och vatten.. 

 

ja historien är lång men den korta är mitt vatten gick och min moderkaka lossnade jag fick värkar. Hon snittade mig den 22 för att hade hon varit kvar i magen hade vi båda dött. Hon kämpade för livet till den 26 då respiratorn drogs för att hon blev bara sämre och sämre. Hon somnade in i min famn och det var så fint men samtidigt känner jag att hon borde få leva och livet känns så orättvist!